Av diverse anledningar som bäst lämnas därhän och dunkelt oförklarade har jag på senare tid lyssnat på en del ljudböcker, det vill säga böcker som lästs in på cd, oftast av halvkända skådisar, ibland av kändare sådana och ibland av författaren själv. Allt det där vet ni ju, det skall jag inte behöva tala om. Mycket trevlig bilunderhållning har jag fått mig till livs, som ett välkommet avbrott mot radions… satans dumpladder och jämmerliga olåt. Vissa inläsare har berikat texten, andra har befattigat den. Åter andra har på något vis lämnat den orörd och istället endast återgivit den som den var tänkt (fast är detta verkligen möjligt? Nej, jag tror inte det. Hur som helst).
Men varför i herrans namn hörs alltid, just när Krister Henriksson läser in, själva bladvändningen? ”Sppffrhhptsff” låter det, högt och störande. Och varför måste han hela tiden, alltså mellan varje inläsningstillfälle, skaffa sig en hejdundrande förkylning/bakfylla alternativt vara gravt nyvaken? Detsamma gäller Reine Brynolfsson – maken till människa att låta olika hela tiden – en osnuten pojkvasker ena dan (dvs kapitlet), en svårt bronkitanfäktad och whiskeyhärjad Tom Waits nästa.
Nåväl – bra ljudböcker = bra böcker? Kanske det. Och tvärtom? Möjligt. En sak vet jag och det är att Denis Lehane alldeles oerhört fantastiska "Ett land i gryningen" gjorde sig rätt bra som ljudbok, men att Reine, den lille rälige teaterspjuvern, inte lärt sig att uttala Massachusetts ordentligt. Vareviga gång blir det ”Massatsuchetjs” eller nåt liknande. Fan, Reine, skärp dig. Annars en ohyggligt bra bok, som bara ibland gränsar till det sentimentala och patetiska, men det får man ta. Ingen deckare från Lehane denna gång, utan en episk skildring av ett Amerika (Boston) i det förra seklets gryning, som skakas av raskravaller, polisstrejk, spanska sjukan, korruption, rasism, fattigdom, anarkister, terrorister och en sirapskatastrof. "Ett land i gryningen" ("The given day") – så in i… bomben bra. Läs den eller lyssna på den. För tusan.
Albert Camus "Främlingen" (inläst av Krister Henrikson, den ljudlige bladvändaren), den skall man ju liksom ha läst. Hade jag gjort det? Nä. Skulle jag göra det? Ja – så tänkte jag. Men fasen vilken jäkla tråkig bok! Det var nåt alldeles oerhört. Dra på trissor. Jag som trott att alla ungdomar, åtminstone förr betraktat den här som nåt slags husbibel, en vägbeskrivning genom ungdomens alienation, hetta och förvirring, eller som en guide till livets absoluta meningslöshet (hur man nu hittar i nåt sådant). Nästan lika tråkig är Kafkas "Processen" (inläst av Gerhard… Hoberstrorrhff…er… hur han nu stavar – ingen skugga falla på honom, han läste nog bra, och kan inte rå för materialets inneboende gränslösa tradighet. Jo, jag vet att båda dessa romaner syftar till att påvisa det absurda, meningslösa och godtyckliga i en tom tillvaro – det kan väl inte jag rå för?). Eller är det jag som är korkad, och inte fattar dessa klassikers storhet? Omöjligt. För ordningens skull, och den är jag ju en vän av, eller åtminstone bekant med (eller kanske inte bekant men jag har sett den ett par gånger) måste jag tillägga att jag inte lyssnade färdigt på vare sig "Främlingen" eller "Processen". ”Men hur kan du då yttra dig så kategoriskt, fördomsfullt och inbilskt, förtappade troglodyt?”. Ja, det kan man ju fråga sig.
Storhet finner vi istället i "Utvandrarna". Den har jag förstås sett en massa gånger, alltså filmen, och alltid tyckt mycket om – det är ju en enastående film. Jag har dock alltid känt en svag ovilja mot att läsa romanen (romanerna, som ju är fyra till antalet, men jag orkar inte riktigt räkna upp dem här). Gud så trist och liksom inaktuellt, det finns ju sju miljoner bra böcker jag hellre skulle välja före dem, har jag kunnat resonera kring detta, att läsa dessa fyra tegelstenar. Men herrejäklar, vilken makalöst bra roman! Alltså "Utvandrarna", de andra kan jag än inte uttala mig om (kan dock inte riktigt tänka mig att gamle Moberg plötsligt skulle börja skriva kasst en tredjedel in i andra boken). Och han som läser in den, vem han nu är, han är mästerlig - ja just det Per Sjöstrand (vem är han?). Det är faktiskt, och nu försöker jag vara allvarlig, en helt fantastisk läsupplevelse.
Ja, vad ville jag med det här nu då? Det var ju inte detta jag skulle skriva om. Men skitsamma, nu närmar sig deadline och orden tryter. Det är fredag, som Robinson Kruse sa för sig själv när det knackade på dörren till hans stuga.
/Nils Ahnland
Men varför i herrans namn hörs alltid, just när Krister Henriksson läser in, själva bladvändningen? ”Sppffrhhptsff” låter det, högt och störande. Och varför måste han hela tiden, alltså mellan varje inläsningstillfälle, skaffa sig en hejdundrande förkylning/bakfylla alternativt vara gravt nyvaken? Detsamma gäller Reine Brynolfsson – maken till människa att låta olika hela tiden – en osnuten pojkvasker ena dan (dvs kapitlet), en svårt bronkitanfäktad och whiskeyhärjad Tom Waits nästa.
Nåväl – bra ljudböcker = bra böcker? Kanske det. Och tvärtom? Möjligt. En sak vet jag och det är att Denis Lehane alldeles oerhört fantastiska "Ett land i gryningen" gjorde sig rätt bra som ljudbok, men att Reine, den lille rälige teaterspjuvern, inte lärt sig att uttala Massachusetts ordentligt. Vareviga gång blir det ”Massatsuchetjs” eller nåt liknande. Fan, Reine, skärp dig. Annars en ohyggligt bra bok, som bara ibland gränsar till det sentimentala och patetiska, men det får man ta. Ingen deckare från Lehane denna gång, utan en episk skildring av ett Amerika (Boston) i det förra seklets gryning, som skakas av raskravaller, polisstrejk, spanska sjukan, korruption, rasism, fattigdom, anarkister, terrorister och en sirapskatastrof. "Ett land i gryningen" ("The given day") – så in i… bomben bra. Läs den eller lyssna på den. För tusan.
Albert Camus "Främlingen" (inläst av Krister Henrikson, den ljudlige bladvändaren), den skall man ju liksom ha läst. Hade jag gjort det? Nä. Skulle jag göra det? Ja – så tänkte jag. Men fasen vilken jäkla tråkig bok! Det var nåt alldeles oerhört. Dra på trissor. Jag som trott att alla ungdomar, åtminstone förr betraktat den här som nåt slags husbibel, en vägbeskrivning genom ungdomens alienation, hetta och förvirring, eller som en guide till livets absoluta meningslöshet (hur man nu hittar i nåt sådant). Nästan lika tråkig är Kafkas "Processen" (inläst av Gerhard… Hoberstrorrhff…er… hur han nu stavar – ingen skugga falla på honom, han läste nog bra, och kan inte rå för materialets inneboende gränslösa tradighet. Jo, jag vet att båda dessa romaner syftar till att påvisa det absurda, meningslösa och godtyckliga i en tom tillvaro – det kan väl inte jag rå för?). Eller är det jag som är korkad, och inte fattar dessa klassikers storhet? Omöjligt. För ordningens skull, och den är jag ju en vän av, eller åtminstone bekant med (eller kanske inte bekant men jag har sett den ett par gånger) måste jag tillägga att jag inte lyssnade färdigt på vare sig "Främlingen" eller "Processen". ”Men hur kan du då yttra dig så kategoriskt, fördomsfullt och inbilskt, förtappade troglodyt?”. Ja, det kan man ju fråga sig.
Storhet finner vi istället i "Utvandrarna". Den har jag förstås sett en massa gånger, alltså filmen, och alltid tyckt mycket om – det är ju en enastående film. Jag har dock alltid känt en svag ovilja mot att läsa romanen (romanerna, som ju är fyra till antalet, men jag orkar inte riktigt räkna upp dem här). Gud så trist och liksom inaktuellt, det finns ju sju miljoner bra böcker jag hellre skulle välja före dem, har jag kunnat resonera kring detta, att läsa dessa fyra tegelstenar. Men herrejäklar, vilken makalöst bra roman! Alltså "Utvandrarna", de andra kan jag än inte uttala mig om (kan dock inte riktigt tänka mig att gamle Moberg plötsligt skulle börja skriva kasst en tredjedel in i andra boken). Och han som läser in den, vem han nu är, han är mästerlig - ja just det Per Sjöstrand (vem är han?). Det är faktiskt, och nu försöker jag vara allvarlig, en helt fantastisk läsupplevelse.
Ja, vad ville jag med det här nu då? Det var ju inte detta jag skulle skriva om. Men skitsamma, nu närmar sig deadline och orden tryter. Det är fredag, som Robinson Kruse sa för sig själv när det knackade på dörren till hans stuga.
/Nils Ahnland
0 kommentarer:
Skicka en kommentar